travel

Jag besökte moskéer

Istanbul har hundratals moskéer utspridda över hela staden. Minareterna sträcker sig upp mot himlen överallt. Böneropen skallar med jämna mellanrum utefter dagen.
Att besöka en del av dem var underbart. Några av mina favoritstunder i staden.

Jag hade inte tidigare varit inne i en moskée, never ever, så för mig var allt nytt. Lite spännande till först.
Att ta av sig skorna, klä duken över huvudet. Försiktigt tassa in genom den upprullade tyg/pressudörren.
Skönhet. Så mycket skönhet. Ljus, färger, rymd. Och den mjuka mattan under mina tacksamma strumpklädda fötter.

Jag kunde sätta mig ner en stund i ett hörn, skriva lite i min resedagbok, bara insupa lugnet, pausen från kaoset som råder på Istanbuls gator.
Kika på andra människor bakom min scarfs flikar. Känna mig beskyld och trygg.

Det kändes som en så fantastisk fin ritual att förbereda sig för att gå in i helgedomen. Att sätta sig ner på en liten matta, ta av sig skorna, sätta dem tillsammans med alla andra skor. Stillsamt täcka huvudet, stanna till, och sedan gå in. När jag förberedde mig fysiskt så förberedde jag mig automatiskt också mentalt. Genom förberedelseritualen kändes det mer betydelsefyllt, vördnadsfyllt att stiga in i en moské. Det kändes speciellt, och vackert faktiskt.

Där gick man sedan med andra människor, allihopa strumpfota, män, kvinnor, folk från olika länder och samhällsklasser. På något sätt kändes det som att en så liten sak som att ta av sig skorna avväpnade oss. Lite som den finska bastun där alla är jämlika i nakenheten. Som om jag var mer sårbar, även om scarfen skylde mig. Som om alla genom en så liten handling som att ta av sig skorna stigit ner på en gemensam plattform, en gemensam linje.
Underligt, men så vackert. Och jag kunde inte annat än önska att kristendomen bevarat något liknande i sina kyrkor.

Blå moskéen är den mest berömda, en av de största, belägen mittemot Hagia Sophia. Den är också den mest besökta och därför nästan en enda zoo. Folk köar, det luktar fotsvett och kvinnor tar av sig sina huvuddukar meddetsamma när de kommer in. Turistigt to the max. Alla andra moskéer jag besökte var nästan folktomma, oaser av tystnad och lugn. Süleymaniye Camii, Mihrimah Camii, Sokollu Mehmet Pasha Camii, Rüstem Pasha Camii… Alla så oerhört vackra, vissa som små juvelbeströdda askar med sina Iznik-kaklar.

Att sitta inne i en moskées court yard när böneropen började ljuda ur minareterna, eka över staden, mellan pelarna, se folk strömma till, tvätta sina fötter utanför, det var något fint. Jag besökte en wc där kvinnor i västerländska kläder och kvinnor i niqab (svart slöja som bara visar ögonen) tvättade sina fötter inför bönen. De pratade och skrattade. Plötsligt kändes islam inte som ett främmande och okänt element längre där jag satt och dinglade med benen, bektraktande.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s