travel

California Road Trip ~ dag 5

En dag så fylld med scenery och saker att ta in att huvudet till slut stängde av sig. Från att köra över bergen och Amerikas största orestaurerade spökstad till fish tacos på en bensinstation och tufas i en delvis uttorkad sjö. Det var fantastiskt. Östra delen av delstaten Kalifornien visade sig vara en verklig pärla.

Vi startade tidigt på morgonen från Yosemite Valley, cirklade runt dalen ett varv, glodde på de väldiga granitväggarna och styrde sedan mot Tioga-passet, en av de få vägarna över Sierra Nevada. Genom ett fjällaktigt landskap, längs en väg som kurvade sig högre och högre, upp genom alpinska ängar, förbi kristallklara sjöar, invid bergsväggar och stup utan säkerhetsräcken, där körde vi. Flämtade av den tunna luften uppe på 3000 meters höjd, parkerade bilen vid svindlande stup, tittade på bergsklättrare, njöt av the ride. Dagen efter denna stängdes passet  pga snö.


Sista biten av passet var en enda nerförsbacke där bromsarna fick sig ett work-out som hette duga. Sedan kom vi till ett av resans största wow-ögonblick:  åsynen av Mono Lake från en utsiktsplattform högt upp. En symfoni av pastellfärger, linjer, luft och ljus, det var vad det var. Och omöjligt att reproducera på bild. You just have to believe me here, den synen var god, den var vacker, den var kanon.
Vi beställde fish tacos på Whoa Nellie Deli av en kassör som var 1/4 finne, hette Aili och samlade på olika euro-mynt. Ovanligt, men gott.


Med bergen på vår vänstra sida körde vi vidare mot Bodie. Spökstaden. Genom svindlande vyer, dammiga kullar och kilometervis med hackig grusväg. Vi förväntade oss att se John Wayne komma ridande bakom ett stenröse any minute. Ingenting så långt ögat nådde. Ingenting.
“Goodbye God, I’m going to Bodie”, sa en liten flicka en gång på 1800-talet när hennes familj flyttade hit. Hit ut till ingenting. En guldgruvestad där lagen inte existerade. Där prostitution och mord var norm. Där snödrivorna kunde nå sex meter och temperaturen gå ner till -40’C på vintern. Där solen var obarmhärtig på sommaren.


Staden övergavs helt på 1930-talet efter en stor brand. Idag är den en state park i s.k. arrested decay, vilket betyder att staten ser till att inget faller ihop, men reparerar ingenting till det bättre. 10 000 människor bodde här en gång, nu finns 5% av byggnaderna kvar.

Vi gick längs med gatorna, tittade in genom fönster, såg möbler, saker, gods som folk lämnat efter sig. Lyssnade på tystnaden, på ödsligheten. Kände oss långt borta från allt och alla. Kände fläktar från det förgångna, vinden viska deras namn. En sorg.


Vi hann inte vara mer än en timme i Bodie innan det var dags att skynda vidare, mot Mono Lake och dess tufas. Solen skulle gå ner inom några timmar.

Tufas är mineralformationer som bildas under vattenytan. På grund av Los Angeles’ hunger för vatten kan man nu se mycket av dem. Sjön tänkte dö, precis som Owens Lake en bit söderut, men det fanns människor som förstod vad som höll på att hända och tvingade LA genom ett domstolsbeslut år 1994 att börja restaureringsåtgärder. Vattennivån har stigit och fortsätter att stiga, sakta sakta.

Stranden var fylld med folk och kamerastativ. Där stod de, väntade på solnedgången och att sjöns yta skulle bli blank och klar. Jag fotade lite och sedan stack vi iväg i den mörknande kvällen. Söderut mot Bishop, längs med Sierra Nevada och väg 395.
Dagens saldo: 350 km.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s