travel

California Road Trip ~ dag 6

Som jag redan tidigare sa, de östra delarna av Kalifornien, området runt Sierra Nevada var min absoluta favorit på resan. Kusten var vacker, havet var fint, men bergen, slätterna, öknen! Åh! Det var som att cruisa omkring i en western film, som att befinna sig i en dröm. Otroliga klippor, en fantastisk himmel.
Vi startade på morgonen i ett väldigt regnigt Bishop, första regnet på vår resa. Himlen var full med moln och man kunde knappt se bergen. En bit på vägen klarnade det upp, men de största topparna var fortfarande gömda för oss. Istället fick vi se ett molnskådespel i världsklass. Awesome.

Lone Pine var vår första destination. En liten stad i western-stil med indianreservat och ett ställe som kallas Alabama Hills precis bredvid. Det var dit vi var på väg. Alabama Hills där ett stort antal vilda västern-filmer spelades in mellan 1920-1950-talen. John Wayne, Cary Grant och Humphrey Bogart har alla roamar dessa kullar och stenar. Det var så otroligt fascinerande! Färgen, formerna, the texture! Jag kände mig som ett barn igen där jag hoppade och klättrade omkring. Fullständig glädje och lycka. Klippornas yta är skröplig så det var busenkelt att få fäste med vandringsskorna.


Ser ni mig, där uppe på dinosaurien? Där är jag, i min nya, älskade western hatt. Något annat som Lone Pine har är direkt access till det högsta berget i de lägre 50 staterna, Mount Whitney, 4421 meter hög.  Ja, ni skulle se henne där bakom klipporna ifall inte molnen var i vägen. Det var en av besvikelserna på resan hittills, att inte få se Mount Whitney. Jag väntade och väntade och väntade, “snälla moln, lätta ens för en liten stund”, men nej, de svirvlade runt, de lyfte, de lade sig, men lättade aldrig helt.


Vi bråttom bort när vi såg en mörkare molnfront komma emot oss med tunga sjok av regn. Ja, vi nästan sprang till bilen för att köra tillbaka in till stan. För mat.


Bonanza Family Restaurant. Bästa maten på resan. Hands down. Fried Chimichanga. Den där burriton är fylld till brädden med mört kött. Vi klarade av att äta ungefär hälften, hur vi än försökte sätta i oss mer. Ja, förresten, en del av serien Bonanzas utomhus-scener filmades i denna stad. Cool.
Medan vi åt hörde vi en pariskunta vid ett annat bord prata med servitrisen om ett oväder en bit söderut. Det pratades om hagel, snö, blixthalka och nollsikt. Uh-oh. Jag öppnade min mun och frågade lite närmare om situationen och i samma veva bestämde vi oss för att inte ha bråttom härifrån, det var ju nämligen just söderut vi skulle fortsätta.
Good thing we did. Snart haglade det i Lone Pine. Enorma vita korn som small ner på bilarna plåtar och gjorde marken vit.


Efter att ha stigit tillbaka in på 1800-talet i Jake’s Saloon (äkta swing doors, enbart män vid borden som svängde sig om och stirrade när vi kikade in) och efter att vädret hade klarnat upp styrde vi bilen söderut och hoppades på det bästa.
Precis vid vägskälet mot Death Valley fick molnen plötsligt fart, solen tittade fram och där var hon. Mnt Whitney. Vi stannade bilen vid vägkanten och bara beundrade synen. Tänk, vi fick ändå se henne, just när vi skulle vända ryggen emot och fortsätta bortåt. A perfect farewell.


Next up: Death Valley. Ett landskap som ändrades nästan omedelbart efter att vi svängde av vägen nummer 395 österut. Mer ökenartat, mera sand och stenar, olikfärgade klippor.


Längs med vägen på utsiktsställen var det lätt att se från vilket håll folk kom. De från Death Valley var klädda i shorts och t-shirts, medan vi som kom västerifrån hade halsduk och yllesockor.
Ovan ser ni Panamint Valley och en del av vägen som slingrar sig ner. Vi mötte hårda vindbyar, en light sandstorm och en mörknande kväll.


Här stirrade vi upp rakt framför oss och mamma sa högt: “inte skall vi väl över de där bergen…?” “Näääh…”, svarade jag osäkert. Men dit for vi, uppåt och ännu mera uppåt. Ni ser passet till vänster på bilden, där mellan de ljust färgade delarna. Från +20’C till +7’C på en kvart.
Vi hade tur som åkte över just när vi gjorde det. En stund innan hade det regnat och åskat hårt. Vägen var täckt med stora stenar och grus som slopats ner från bergsväggarna omkring oss. It was slow driving.


Vi anlände till Stovepipe Wells efter att det blivit mörkt. Blixtar lyste upp himlen, korpar flög omkring och en stark, varm vind drog i våra kläder.
Den största besvikelsen på denna resa: ingen stjärnhimmel i Death Valley. Som jag väntat på just det, att få se en av världens klaraste stjärnhimlar, fota den, njuta av synen. Jag hade ju släpat med en tripod på resan just för det. Inom en period på tre veckor var detta den enda dagen med regn och moln. Den enda. How unfair is that.
Som tur så övningsfotade jag en del stjärnor i Yosemite Valley. De skulle bli mina enda på denna resa.
Så istället för att ivrigt vänta på en ännu mörkare himmel så satte vi oss ner i saloonen och drack drinkar och skrev kort. Inte direkt illa det heller.

Dagens saldo: 240 km.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s