travel

The End: Las Vegas

Från de stilla vyerna i senaste inlägget anlände vi till ett hav av kaos. Las Vegas. Plötsligt var öknen fylld med byggnader, kvarter efter kvarter med likadana lådor och sedan, långt där borta bakom, såg vi the Strip med sina höga hus och blinkande lampor.

Ingen av oss hade tidigare haft ett intresse att besöka Las Vegas, ingen av oss förväntade sig så mycket av stället. Det var bara ett passligt slut på rutten vår, med billiga flygbiljetter tillbaka till San Francisco. Plus att ju mer jag tänkte på saken, desto mer intresserad blev jag att verkligen se och uppleva Las Vegas. Skulle jag bli pleasantly surprised eller skulle alla mina diss-tankar bli verklighet? Jag hoppades på det första alternativet, ja som jag hoppades.

Men, kära människor, tyvärr var det ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Ja, det var som att vara fast på en Sverigebåt på 1990-talet utan nånslags sätt att ta sig bort. Det var rent ut sagt hemskt.
Det var blinkande lampor precis överallt, det var tobaksrök och stark parfym. Det var heltäckande mattor och gyllene detaljer. Det var så mycket människor så man måste armbåga sig fram. Det var brudar i brudklänningar, det var fulla medelålders tanter. Det var en så ohygglig kakofoni av ljud och dunka dunka att hjärnan ville sprängas.
Det var billigt, plastigt, konstgjort. Det var ohyggligt. Jag kunde bara tänka på mängden vatten som behövdes för att hålla allt detta igång, på ett ställe där naturen inte har så mycket vatten att ge.
En zoo, en nöjespark för vuxna som vill supa och spela och se på porr.

Jag fotade mycket lite, det var inget som egentligen inspirerade mig. The Venetian med sina kanaler och plastiga känsla gjorde mig, som älskar det riktiga Venedig, deprimerad, att gå längs med shoppinggatorna i Ceasar’s Palace kändes som vilken dag som helst i Sello.
Nej, Las Vegas var definitivt inget för mig. Ett av de få ställen, det enda stället, jag känner en djup förakt för.

Var det tillräckligt mycket dissat?

För att ta fram några positiva saker så visst var Bellagio Fountains vackert att se, det dansande vattnet som lyfte och föll i kaskader i takt med musiken. Och jag fann tjusningen med outletbutiker. För första gången i mitt liv. Där gick jag och ojade mig över det ännu billigare priset efter det andra. Köpte kassen full med kläder av märket Columbia. Och ojade mig än mer över att alla kilogramgränser för väskan hade sprängts för en evighet sedan. Men vad gör man när supertunna dunjackor går för 30€? Eller när Asics springskor bara kostar runt 60€?
Detta med outletter var så bra, att jag faktiskt kan tänka mig att på en möjlig framtida resa igen avsluta i denna hemska stad. Eller börja. Bara för outletternas skull. Och för att staden faktiskt är strategiskt placerad på en möjlig Denver- Rocky Mountains- prärien- Yellowstone- Grand Canyon-rutt. Och för att det är himmelens lätt att flyga dit och därifrån.
Bara därför.


Efter att ha spenderat nästan exakt ett dygn i staden lämpade vi av vår hyrbil på flygfältet i en facilitet som gjorde avlämnandet oerhört enkelt och effektivt. Ännu effektivare skulle det ha varit ifall jag inte glömt en nyköpt hatt i bilen och tvingats åka tillbaka med flygfältsbussen och hämta den medan klockan tickade för avgång.
Efter lite stresstårar, väntande och undrande så fick jag min hatt och hann precis till planet, som lyfte över bergen och öknen, som flög över de vittoppade Sierra Nevada, mot en mörklagd kust och San Francisco.

Där hann vi duscha och äta innan det var dags att lämna Kalifornien, borda planet mot östkusten och mot New York. Hemåt.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s