travel

Eurovisionen, att vara där

Eurovision Song Contest. Vilket party. Vilken stämning! Vilken samhörighet människor emellan!
Där går man med olika flaggor, olika slags ansiktsmålningar och kostymer, och bara skrattar och ler tillsammans, hejar och dansar. Ingen rivalitet. En sån gemensamhet.
Det bara sprudlar av glädje i alla hörn och kanter.

Det där då man går på Malmös gator med en liten Finlands flagga faststucken i väskan och olika människor som kommer emot dig på gatan vinkar och hälsar “Ding Dong”. Det där då tåget fylls av fans på väg till arenan och stämmer i med samsång. Det där då en norrman kommer fram till en på gatan och säger “marry me!” och kramar mig så hårt att jag knappt får andan när jag säger att jag hellre ser att Norge vinner än Danmark.
Den där uppsluppenheten.
Ja, det är helt enkelt något otroligt att ha fått vara med om detta.

Vi hade biljetter till andra semifinalen på torsdag kväll och till finalens genrep på fredag kväll, också kallad juryfinalen eftersom de olika ländernas juryn baserar sina röster på just den kvällens performances.

Andra semifinalen var något speciellt. Att komma till arenan och mötas av hundratals finnar, att mötas av hundratals personer med slöja på huvudet, män som kvinnor, ja till och med folk i full brudklänning.  Att sitta där inne i hallen och först bli uppvärmd av artister som sjunger de bästa svenska melodifestivalhitsen från åren som gått. Att lyssna när producenten går igenom info för sändningen. “10 minutes til’ we are live.” “2 minutes til’ we are live.” Och stämningen bara stiger. Ljusarmbandet som alla fick blinkande på handleden. Snart är vi live! Flaggorna får inte komma i vägen för kamerorna, hjälp kameramännen som springer runt med kamerorna, rör inte i kamerorna på de långa robotarmarna.
Och sen countdown: “ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one!” och medan Eurovisionens signaturmelodi skallar ur högtalarna så exploderar arenan uti ett kokande hav av applåder och rop. Masshysteri.
Den 95-åriga basspelaren från Schweiz, Ungerns otroliga låt som förhäxade mig och många andra totalt, Rumäniens horribla ting som man inte kunde låta bli att hurra med i efter att den första chocken lagt sig, Islands underbara låt, malteserna i publiken som blev som galna när de kom till final.

(Alla bilder med en pokkare, allt som ens lite liknade en systemkamera plockades bort vid portarna. Ack vad jag saknade min riktiga kamera.)
P1000027 web

P1000076 web P1000087 web P1000104 web P1000138 web P1000169 web P1000174 web P1000197 web P1000206 web P1000224 web
Genrepet till finalen på fredag var stort. Och slutsålt. Vi köpte våra biljetter i juli 2012 och då fanns inga andra biljetter kvar till genrepet än platser bakom scenen, med ingen insyn till vad som hände på just den. 12€ är inte så mycket så såklart tog vi det vi kunde få.
När vi väl kommer fram högst upp i arenan och skall in till vårt område så säger en usher att vi har blivit uppgraderade. Ja, vi ska få bättre platser. Nya biljetter i näven lunkar vi ivrigt till andra sidan av arenan och blir först förbryllade. På biljetterna står det nämligen 400-loger. Vart är det vi skall?
“Jo, dit, till logerna”, säger en annan usher, “dörr nr 15”.

Och ni kan inte ana den iver och mäktighet som vi kände när vi stegade igenom en privatloge ut till platserna våra och ser att vi befinner oss rakt framför scenen, rakt framför raden av loger (som tydligen inte blivit sålda och därför uppgraderades de som råkade befinna sig i rätt tid vid våra ursprungliga platser).
Så där satt vi, på några av de bästa platserna i arenan. Platser värda långt över 100€ som vi bara betalade 12€ för. Holy moly.

P1000266 webP1000272 webP1000278  webP1000301 webP1000343 webP1000348 webP1000352 webP1000356 webP1000366 webP1000376 webP1000385 webP1000393 webP1000399 webP1000449 webP1000483 webP1000489 web
Det blev strul i slutet när röstningen skulle testas, ingenting fungerade och de fick till slut ge upp. Petra Mede slängde in roliga kommentarer här och där och publiken skrattade. Tekniska typer och ljudmänniskor satt i green room och lekte artister, åbäkade sig och spelade till när deras soffa “fått 12 poäng”.

Annars också var det intressant att följa med allt det som skedde i arenan som man inte ser på tv-rutan. Hur scenen städades och polerades mellan varje akt, hur det i varje hörn av scenen som just då inte syntes i tv-rutan fanns en kameraman eller en tekniker. Hur Moldaviens och Rumäniens stora klänningar sattes på artisterna efter att de släntrat in på scen i något helt annat. Allt tjoande och hejande som pågick när artisterna kom upp på scen medan postkorten spelades upp i rutorna därhemma.

* Konceptet vi körde med i år, med en live semi och ett genrep av final visade sig vara super. Verkliga finalen kändes bäst att se hemma på hotellet eftersom det är i stort sett omöjligt att följa med poängräkningen i arenan plus att man inte hör precis allting som sägs (till på köpet höll vi på att svettas ihjäl på genrepet och hela processen kändes som en mindre evighet, hur roligt det än var).
* Det var intressant att se vilka låtar som vinner på att ses och höras live medan andra blir betydligt bättre i tv-rutan. Danmarks låt är ett av dem som tv:n förbättrade. I arenan drunknade den till något… tja, mediokert kanske.

Och Krista då, hennes låt och slutresultatet?
Alla älskade henne i Malmö, hon var årets ilonpilleri. Hon sammanförde människor under något så enkelt som “Ding Dong” och det var party on. Folk pratade positivt om låten på uteserveringarna (jo, vi tjuvlyssnade) och alla som vi pratade med tyckte hon nog var en säker top 10:a. Hon var årets skratt. Men, hon var ingen vinnare på det traditionella sättet. Hon var inte låten som fick människor att säga “wow, henne skall jag rösta på, hon ska vinna det hela!”. Och för att vara ärlig så tror jag att kyssen i slutet bestal henne på en del röster. Inte för att det var nåt fel med gesten, utan att den gjorde något roligt, färgsprakande och glädjeframkallande till att plötsligt ta en allvarligare ton, bli lite tyngre. Den gjorde helt enkelt människor förbryllade, gick inte ihop med låten och showen i övrigt. Men who cares, Eurovisionen handlar i grund och botten inte ens om vem som vinner och vem som blir sist, utan det är the ride som är karamellen, festen, partyt. Och det är där som Krista vann. Hon var årets personlighet, årets show, årets slogan mellan fansen.

Ja.

Advertisements
Standard

5 thoughts on “Eurovisionen, att vara där

  1. VAU! Helt otroligt! Och vilken tur med genrepsbiljetterna, helt fantastiskt! Fina bilder har du också fått, verkligen bra med tanke på. Vilken pockare har du? Färgerna är ju bara fantastiska. Måste igen säga, det måste ha varit fantastiskt. Härligt att du fått den här upplevelsen.

    Like

    • Jag skaffade en Panasonic DMC-TZ30 före vi for, med x20 zoom. Redan det betyder ju att det blir en viss kompromiss med bildkvaliteten, men eftersom jag sällan behöver en pockare och då jag behöver så vill jag gärna ha just ordentligt med zoom. Bilderna ser helt okej ut i webstorlek, men de är verkligen inget at hänga i julgranen då man tittar på dem i större storlek på dataskärmen, :). Men faktiskt så har jag egentligen inte gjort något åt de flesta av de här bilderna, bara downsizat. Så inte nu SÅ illa för att vara en pockare, nej.

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s