travel

Los Angeles

Los Angeles i februari.
Ljuset. Stranden i Santa Monica vid solnedgången. Stilla havets vågor, deras styrka. Griffith Observatory, se stadens lampor börja blinka. Köra med en Mustang genom gator hit och dit i gatulampornas sken, lyssnande på Kavinskys Nightcall. Skyhöga palmer. Malibu och kanjonerna i Santa Monica Mountains. Walt Disney Music Hall. Delar av DTLA som liknande New York och Chicago. Köra över betongiserade Los Angeles River. Besöka rymdskytteln Endeavour. Delfiner! Gråvalar! Pastellfärgat motell. LJUSET.

Det fanns helt enkelt något där. Inte i Walk of Fame (körde hastigt bara förbi), inte längs med Abbot Kinney Boulevard (kändes som vilken outdoor mall som helst). Men någonstans, någonstans längs med stränderna eller freewayn.

Kalifornien, mina vänner, Kalifornien har det där extra. Bara jag ännu hinner norrut till redwoodsen, till Lassen National Park och till gold rush-området så börjar jag vara nöjd. Men ack vad den delstaten har att erbjuda.

Nikon F3HP, 50/1.2, Portra800 (föråldrat), Kodak 160VC (föråldrat)

F1030011web1F1040025web1F1050019web1F1050020web1F1050032web1F1040003web1F1050027webF1050006webF1040019webF1040015webF1050015webF1040017webF1040014web

Standard
travel

St Petersburg

Jag har länge tänkt att man borde ju hoppa på Allegron och styra kosan mot Nordens Paris, den ryska miljonstaden bara en några timmars tågresa österut. Detta hände äntligen ett par veckor sedan när en vän och jag spenderade två dagar där i öster.
Jag har varit en gång tidigare i St Petersburg, år 2002 på en busstur. Kommer ihåg att staden var förfallen, intressant och värd ett besök.
Tyvärr var intrycket denna gång inte så positivt. Det var prydligare, mindre förfallet, men på något sätt själlöst. Utan liv. Fina fasade rad på rad, men allt var slutet. Och alla de där fina fasaderna blev efter en kort stund alla likadana.
Så ja, har faktiskt inget behov av att fara tillbaka, vilket är väldigt synd, med tanke på hur smidig resan dit med tåget var. Men, man kan inte tycka om alla ställen i världen, ey.

Med mig hade jag bara några filmkameror, moffas gamla filmpockare hade jag inte framkallat rullar ifrån innan resan, så visste inte hur skit den kameran är. Fast egentligen passar den smått luddiga och suddiga looken just den här staden.

F1080017web
F1080019webF1000017webF1000018webF1000019webF1000021webF1000022webF1060003webF1060006webF1020002webF1020005webF1020011webF1020012webF1020016webF1020025webF1080021webF1080023webF1080024webF1080025webF1020001web-2F1020004web-2F1020005web-2F1020006web-2F1020008web-2F1020010webF1020012web-2F1020014webF1020018web-2F1020015webF1020016web-2F1000004web-2F1020019webF1000006webF1000010web-2

Standard
travel

Lappland, en höst

En resa! En gammal en, men en resa i varje fall. It’s been a long time. För länge. Jag har inte rest på några år nu, med studier och allt det där så blev det inte av. Som tur så har jag inte känt av något större behov heller, nästan som om man gått och blivit en hemmaråtta plötsligt. Till och med så att när jag bestämde mig för en resa senare i vår så stönade mitt inre en liten aning och himlade med ögonen. Orka liksom.
Men nu, nu börjar det tändas igen. Nu!
Vart jag ska åka? Nå men till USA såklart. New York, Charleston och New Orleans babies! Efter dessa städer så väntar Toledo, Granada, Sevilla, Lissabon och Sarajevo på listan.

Men nu denna miniresa. Det var ganska hurja, men väldigt bra. En fredagskväll där i mitten på september, när jag fortfarande försökte acklimatisera mig till Kokkola och studier, så bestämde jag och min mor för att tidigt nästa morgon ratta bilen och styra upp till Utsjoki. För det är så man gör out of the blue, eller hur. Jag ville helt enkelt se Tana älv. Ja.
Så dit for vi, körde första dagen upp till Inari, övernattade där och fortsatte sedan norrut, till Utsjoki, längs med den vidunderligt vackra älvdalen till Karigasniemi och därifrån igen tillbaka mot Sodankylä, där vi övernattade och sen direkt hem till Kokkola tidigt på måndag morgon. 1850km på femtio timmar. Score.
Naturen var fantastisk, färgerna, vidderna. Tystnaden, krispigheten… Inarisjöns storlek och fina klippor. Vi körde där med Kaliforniens vyer i färskt minne och kände inte att detta var alls någo sämre. Och då var vi ju faktiskt i hemlandet vårt. I Finland.

Mera hemlandsresor till folket!

(jo, mamma är med på de flesta bilder, märker att jag tycker bäst om det så, att det finns en människa med på ett hörn)

DSC_0144web

DSC_0145web

DSC_0158web

DSC_0161web

DSC_0178web

DSC_0191web

DSC_0198web

DSC_0210web

DSC_0215web

DSC_0229web

DSC_0257web

DSC_0263web

DSC_0285web

DSC_0288web

DSC_0305web

DSC_0308web

DSC_0317web

DSC_0322web

DSC_0330web

DSC_0337web

DSC_0342web

DSC_0345web

DSC_0383web

DSC_0386web

DSC_0394web

DSC_0398web

DSC_0401web

DSC_0405web

DSC_0409web

DSC_0411web

DSC_0426web

DSC_0453web

DSC_0471web

DSC_0475web

DSC_0499web

DSC_0501web

DSC_0503web

DSC_0527web

DSC_0540web

DSC_0562web

DSC_0569web

DSC_0572web

DSC_0578web

DSC_0583web

DSC_0589web

DSC_0592web

DSC_0605web

DSC_0615web

DSC_0620web

DSC_0625web

DSC_0640web

Standard
travel

Reseminnen

Jag är så resesugen att det är nästan absurt. Men tänk, i nästan tio år har jag rest några gånger om året, gått på främmande gator och insupit olika miljöer. Nu är det nästan ett år sedan den senaste resan. Ett år sedan Dublin och nästan ett år sedan Köpenhamn, Malmö och eurovisionen. Trippen till Stockholm i november räknas inte riktigt, nej. Det är ju i princip som att besöka Hfors.
Det är under mina resor jag fotat mina bästa foton. Det är då jag varit mest inspirerad, mest öppen, mest ihärdig och modigast. Att resa tillsammans med kameran, det är höjden av lycka för mig.

Undrar när min nästa resa blir av och vart det bär hän… Vi får se.
Under tiden bläddrar jag i mina gamla resebilder och kastar också in en tirad med svartvita sådana. Bara för att.
New York, Chicago, San Francisco, Las Vegas, Dublin, Venedig, Köpenhamn, Istanbul. 2009-2013.

DSC_0200-1{web} DSC_0024{web} DSC_0247{web} DSC_0299-2{web} DSC_0024-1{web} DSC_2486 web DSC_2293 web1 DSC_0475{web} DSC_0341-2{web} DSC_0894{web} DSC_2515 web1 DSC_8196 web DSC_8105{web} DSC_1343 clasbw web DSC_8061 web DSC_0528{web} DSC_4931{web}{web} DSC_0287 clasbw web DSC_1903 clasbw web DSC_3395 web DSC_3626 web DSC_9599 clasbw web DSC_1350 clasbw web DSC_3069 web DSC_4579 clasbw web DSC_2348 web DSC_7917 web DSC_1794 clasbw web DSC_1914 clasbw web DSC_3335 web DSC_0684-1{web} DSC_1060{web}DSC_3917{web} DSC_4388{web}

Standard
photography ~ everyday, travel

Här och där och überalles

Vilken vecka jag har bakom mig. Nej, över en vecka, nästan två. Körde tillbaka till Kokkola igår, tog min tid, cruisade i lugn och ro. Så många platser, så många människor, så många aha-upplevelser, så mycket gott. Jag är alldeles överväldigad när jag nu sitter här framför min dator och försöker ta itu med ett antal skoluppgifter.
Det var Esbo, det var Åbo, det var Hangö och Lojo. Det var Stockholm. Det var att sitta på otaliga caféer. Skratta. Njuta. Sova på hotell i Åbo, på hostell i Stockholm, hos vänner och familj här och där. Men allra främst var det att lära mig. Om mig själv. Jag vilade, och förstod att jag inte kommer att stanna i Österbotten. Mitt drive finns någon annanstans.
Tack alla alla ni underbara människor jag mötte där nere i södern. Tack för allt ni gav mig med er närvaro. Här sitter jag och försöker pussla ihop allt det som hände, inom mig och utanför mig. Jag ska ta itu med livet nu, ta mitt ansvar. Bestämma över min tid (tack Ville!). Jag ska sluta analysera, våga köra på istället, jag ska vara närvarande, konstant, ge av mig själv, våga vara öppen (tack Lauri!). Våga lita på att det som jag känner är rätt, stänga av hjärnan emellanåt. Ja. Och redan detta är så stort, så grundläggande. Saker som jag helt enkelt inte förstått tidigare. Där jag körde från plats till plats så förstod jag också hur mycket mer i stunden jag är numera. Hur också vägen blir betydelsefull, pauserna. Sittande länge länge på nån anonym Neste-station. För jag har inget hem, inga stödpunkter. Istället blir hela världen det, jag får lov att själv skapa de där stödpunkterna, precis då när jag behöver en. Ta min tid. För när jag inte hör hemma någonstans så hör jag hemma överallt.
Jag är en lycklig människa och plötsligt så mycker mer balanserad. Mer öppen. Och så lyckligt lottad. Hur kan en liten människa ha så många underbara människor i sin närkrets?

Mikä viikko. Tai ei, puhutaan lähes kahdesta viikosta. Ajoin eilen takaisin Kokkolaan etelän mailta, rauhassa, cruisailen verkkaisesti, taukoja pitäen. Niin monta paikkaa, niin paljon ihmisiä, niin monta lähes tajunnanräjäyttäviä aha-elämyksiä, niin paljon hyvää. Siitä tämä viimeisin etelässäoloaika koostui. Olen pakahtumaisillani nyt kun istun koneeni ääressä, yrittäen aloittaa koulutehtävien tekoa. Olen onnellinen, seesteinen, ja niin paljon viisaampi, niin monessa asiassa.
Espoo, Turku, Hanko, Lohja, Tukholma. Lukuisat kahvilat, niin paljon naurua. Nautintoa. Yöpymistä niin hotellissa, hostellissa sekä ystävien ja sukulaisten luona. Mutta mitä tärkeimpänä, opin niin paljon itsestäni.
Lepäsin ja tajusin ettei Pohjanmaa enää ole kotini.
Kiitos kaikki te ihanat ihmiset, jotka tapasin taipaleellani. Kiitos kaikesta, jonka te annoitte minulle läsnäolollanne. Istun tässä ja yritän sekä koota, että ymmärtää, edes osan siitä, mitä tapahtui sisälläni ja ulkopuolellani. Nyt on minun aika kaapata ote elämästä ja alkaa viemään. On aika olla oman aikani herra (kiitos Ville!). On aika lopettaa analyytikon ura ja siihen liittyvä analysoiminen ja sen sijaan vaan antaa palaa, antaa mennä, uskaltaa heittäytyä ja vain olla oma itseni, olla koko ajan läsnä ja avoin (kiitos Lauri!). On aika luottaa omiin tunteisiini ja tuntemuksiini ja silloin tällöin osata kytkeä aivot pois pelistä.
Ja tämä on niin suurta, niin ihmeellistä, puhutaan asioista, joihin en ole osannut ryhtyä, joita en ole edes ymmärtänyt tekeväni.
Siinä ajaessani paikasta toiseen ymmärsin myös miten nykyään elän paljon enemmän hetkessä. Kuinka tiestä ja matkastakin tulee tärkeä, tauoista. Enää en kaahaile paikasta A paikkaan B, vaan nautin myös tiellä olemisesta. Tauoista nimettömillä huoltoasemilla. Minulla ei ole kotia, ei kiintopisteitä, sen sijaan koko ympäröivä maailma ottaa sen roolin, joudun itse luomaan ne pisteet, silloin kun sellaiselle tulee tarve. Siellä missä satun milloinkin olemaan. Koska kun en kuulu mihinkään niin kuulun kaikkialle.
Olen onnellinen ihminen, ja yhtäkkiä paljon tasapainoisempi. Avoimempi. Ja niin onnekas. Miten paljon hienoja ihmisiä lähipiirissäni kerrassaan on.

DSC_2609{lweb} DSC_2729{lweb} DSC_2746{lweb} DSC_2752{lweb} DSC_2755{lweb} DSC_2776{lweb} DSC_2780{lweb} DSC_2786{lweb} DSC_2815{lweb} DSC_2822{lweb} DSC_2824{lweb} DSC_2825{lweb} DSC_2836{lweb} DSC_2844{lweb} DSC_2851{lweb} DSC_2859{lweb} DSC_2876{lweb}

Standard
travel

Mera deja-vu’s

 Några till i serien “gå tillbaka i arkiven och välj ut några bilder du inte editerat tidigare”. Denna gång från Paris sommaren 2011. Då jag gjorde min korta ex tempore resa som bokades kl 20 på kvällen när flyget avgick följande morgon kl 6. He va bra’an reiso he.

Hieman lisää kuvia sarjassamme “arkistoja selaillen ja editoimattomia löytöjä tehden”. Tällä kertaa vuorossa Pariisi ja kesä 2011. Tuolloin tein lyhyen ex tempore matkan, jonka varasin illalla klo 20 ja kone nousi ilmaan klo 6 seuraavana aamuna. Oli aika mahtava reissu.

DSC_6282{web}DSC_5909{web} DSC_5941{web} DSC_5632{web} DSC_5803{web} DSC_5646{web} DSC_6530{web} DSC_5542{web} DSC_6433{web}

Standard
travel

Idogt arbetande

Det som verkligen känns som en utmaning på skolan är alla uppgifter som kräver att vi fotar något noga uttänkt. Till exempel en central komposition, eller något med gyllene snittet. Eller ett foto med rena färger och ett annat med brutna. Eller så ska vi välja en bildkonstruktionsteori och bygga upp en bildserie kring den, i just den stilen. Eller fota samma objekt med tre olika brännvidd och berätta en olika historia med varje. Etc etc etc. Det är tufft, för jag är absolut inte van vid att gå ut med en tydlig tanke i huvudet, speciellt inte när det gäller hur bilden ska byggas upp. I vissa fall skriker mitt inre av protest, för det är inte så mitt fotograferande fungerar. Nej, först väljer jag objektet och sedan hur jag fotar det.
Men det är så utbildningen fungerar och jag lär mig hela tiden. Det är nyttigt att tänka på saker från nya vinklar, även om hjärtat mycket motvilligt och med en aning mord i blicken hasar där bakom medan man försöker få något till stånd. Och vet ni, redan nu, efter ca tio gjorda uppgifter, så känner jag att det sakta men säkert lossnar. Och det om något är en sak att hurra över, för det var det jag var mest orolig över inför skolstarten, hur jag skulle klara av att på beställning trolla fram det ena och det andra. Det går, om inte ännu galant, men det går. Awesome.
På det så slänger jag in en till hög med diverse bilder från Kalifornien. Helt nya denna gång. Upphittade i mitt sökande efter vissa slags färger i min bildbank. (Kanske jag snart orkar ta itu med Lapplandsbilderna från september också. Håll tummarna.)

Se, joka tuottaa minulle eniten vaikeuksia koululla on ne lukuisat tehtävät, jotka velvoittavat meidät kuvaamaan tietynlaisesti. Esimerkiksi käyttämällä keskitettyä sommittelua tai kultaista leikkausta. Tai kuvaamalla yhden kuvan, joka koostuu puhtaista väreistä ja toisen, joka koostuu murretuista. Tai sitten joudumme valitsemaan yhden kuvasuunnitteluteorian ja rakentamaan kuvasarjan sen ympärille. Tai kuvaamalla samaa kohdetta kolmella eri polttovälillä, pyrkien kertomaan kolme eri tarinaa näillä kolmella kuvalla. Jne jne jne. Se on rankkaa, koska en ole tottunut lähestymään valokuvausta valmis kaava päässäni, varsinkaan kun on kyse siitä, miten rakennan kuvaa. Toisinaan sisimpäni huutaa vastalauseitaan, koska oma orgaaninen valokuvaus ei toimi tällä tavoin. Ei, ensin valitsen kohteen ja sitten miten kuvaan sen.
Mutta näin koulutus toimii ja opin koko ajan. Ymmärrän täysin miksi näin toimitaan ja on hyvinkin tärkeää ajatella asioita eri näkökulmista, vaikkei se ainakaan ensin tunnu kovin luontevalta. Ja tiedättekö, jo nyt, kun minulla on takana noin kymmenen valmista tehtävää, koen, että jotain irtoaa, jokin lukko avautuu. Tämä jos jotain on juhlimisen paikka, koska sitä minä pelkäsin kaikkein eniten ennen koulunalkua, etten osaisi tuottaa materiaalia käskystä. Osaanhan minä, vaikken kovinkaan hyvin vielä, niin ainakin kykenen siihen. Mahtavaa.
Heitänpä vaan samalla myös vähän lisää kuvia Kaliforniasta, ihan huvin vuoksi. Tällä kertaa jokainen niistä on teille uusi tuttavuus. Voitte tietenkin pidellä peukkujanne ja toivoa, että kohta ehtisin ja jaksaisin työstää syyskuun Lappi-kuvia. Joo.

DSC_9220{web} DSC_9485{web} DSC_9928{web} DSC_9957{web} DSC_9659{web} DSC_0053{web} DSC_0535{web} DSC_0556{web} DSC_0757{web} DSC_0784{web} DSC_1392{web}

Standard