wandering thoughts

Julia&Sebastian part II

Veneziaden. Stormen Rauli. Och Julias och Bastis bröllopsdag. What a combination. Regnet öste ner och blåsten slet i träd och tältdukar.
Vigseln. Ett av de vackraste och mest känslosamma jag någonsin varit med om, texterna, låtarna, orden de yttrade till varandra. Personligt och berörande in på skinnet.
Värme, glädje, skratt och sällskap.
Och mitt i kaffet sprack plötsligt himlen upp och solens mest gyllene kvällssken föll som kaskader av eld ner på stranden. Vi sprang ut, SPRANG. Vinden slet och drog, de underbara två gapskrattade och njöt. Berusande.
Fyrverkerier i djupa mörkret, varm kakao och en glittrande piñata. Barfotadans in på småtimmarna.
Det var allt och lite till.

_dsc6850web_dsc6772webdsc_2383web_dsc6770web_dsc6783webdsc_2402webdsc_2403webdsc_2423webdsc_2434web_dsc6815web_dsc6838webdsc_2463web_dsc6836web_dsc6872web_dsc6883webdsc_2473web_dsc6906web_dsc6932webdsc_2509webdsc_2515webdsc_2517web_dsc6948webdsc_2524web_dsc6966web_dsc6998webdsc_2534web_dsc7006web_dsc7016webdsc_2544webdsc_2545webdsc_2569webdsc_2551webdsc_2553web_dsc7032web_dsc7033web_dsc7036webdsc_2568web_dsc7070web_dsc7072webdsc_2587web_dsc7095web_dsc7111webdsc_2601web_dsc7129web_dsc7156webdsc_2614webdsc_2617webdsc_2620web_dsc7194webdsc_2657webdsc_2666webdsc_2669web_dsc7213web_dsc7215webdsc_2683web_dsc7231webdsc_2701webdsc_2710webdsc_2721webdsc_2723webdsc_2753webdsc_2754webdsc_2761webdsc_2755web_dsc7257webdsc_2764webdsc_2766webdsc_2768webdsc_2771webdsc_2774web_dsc7267webdsc_2779web_dsc7282web_dsc7286web_dsc7301webdsc_2785web_dsc7316webdsc_2787web_dsc7329web_dsc7326web_dsc7331web_dsc7337webdsc_2788webdsc_2794webdsc_2795web_dsc7343webdsc_2798web_dsc7346webdsc_2800webdsc_2801webdsc_2803web_dsc7359web_dsc7363webdsc_2804web_dsc7370web_dsc7372web_dsc7379web_dsc7383web_dsc7395web_dsc7396web_dsc7401web_dsc7409webdsc_2811webdsc_2813web_dsc7429web_dsc7431web_dsc7437webdsc_2830webdsc_2832webdsc_2835webdsc_2837webdsc_2839webdsc_2842webdsc_2847webdsc_2858webdsc_2862webdsc_2877webdsc_2879webdsc_2885webdsc_2892webdsc_2881webdsc_2886web_dsc7474web_dsc7475webdsc_2899web_dsc7480webdsc_2917webdsc_2922webdsc_2927webdsc_2863webdsc_2925webdsc_2933webdsc_2935web_dsc7486web_dsc7487webdsc_2958webdsc_2959webdsc_2963webdsc_2969webdsc_3002webdsc_3010webdsc_3017webdsc_3030webdsc_3049webdsc_3050webdsc_3061web_dsc7525webdsc_3063web_dsc7517webdsc_3067webdsc_3074webdsc_3081web_dsc7540webdsc_3131web_dsc7601web_dsc7602webdsc_3145web_dsc7608webdsc_3154webdsc_3171webdsc_3174web_dsc7633webdsc_3186webdsc_3190webdsc_3194webdsc_3196webdsc_3214web_dsc7642webdsc_3166webdsc_3238webdsc_3246web-2dsc_3254webdsc_3262webdsc_3269webdsc_3293web-2dsc_3301webdsc_3328web-2dsc_3338webdsc_3351webdsc_3385webdsc_3372webdsc_3400webdsc_3404webdsc_3423webdsc_3425webdsc_3430webdsc_3433webdsc_3445web_dsc7679webdsc_3456web_dsc7682web_dsc7684webdsc_3462webdsc_3464webdsc_3467webdsc_3470webdsc_3472webdsc_3474webdsc_3475webdsc_3486webdsc_3499webdsc_3510webdsc_3521webdsc_3531webdsc_3527webdsc_3536webdsc_3540webdsc_3546webdsc_3549webdsc_3551webdsc_3578webdsc_3582webdsc_3597webdsc_3618webdsc_3624webdsc_3629webdsc_3639webdsc_3651web_dsc7739webdsc_3689web_dsc7755web_dsc7765webdsc_3712web_dsc7781webdsc_3755webdsc_3783webdsc_3810webdsc_3828webdsc_3834webdsc_3844webdsc_3848webdsc_3872webdsc_3876webdsc_3947webdsc_3954webdsc_3966webdsc_3998webdsc_4003webdsc_3946webdsc_3944webdsc_4013webdsc_4011webdsc_4020webdsc_4023webdsc_4025webdsc_4026webdsc_4028webdsc_4031webdsc_4034webdsc_4036webdsc_4043webdsc_4048webdsc_4060webdsc_4064webdsc_4065web_dsc7847webdsc_4016web

Advertisements
Standard
wandering thoughts

Hangö – den analoga versionen

Eftersom jag numera går omkring med en filmkamera i bakfickan och tar snapshots här och där så kan vi slänga in en drös med analoga bilder från Hangö-beachen också. Inget märkvärdigt, testade främst en av moffas gamla kameror (funkade, ända tills den slutade funka) samt lät slutaren fyras av för att få några olika filmrullar fyllda. Visste inte hurudana lookar de skulle få och var ivrig över att föra över dem till labbet, ju.

Tre kameror, tre olika filmstocks: Kodak ProImage 100 (gillar!), Adox Color Implosion (tjaa, funkar för en del stadsbilder jag tagit) och föråldrad Rakscolor 100 (nah, väldigt perus och dessutom verkar det vara någonting re-brandat eftersom negativen säger “200N”, hmm). Kamerorna är två gamla filmpokkare från 80-talet med dålig ljusstyrka (hence blixten) o dåligt objektiv, plus min trogna Nikon F3:a (bara en bild, detta var pokkarnas lov och testrunda).

F1000005web
F1000008web
F1000013web-2
F1000021web-2
F1020035web
F1000019web-2
F1000020web
F1000026web
F1000030web
F1000033web
F1010001web
F1010003web
F1010004web
F1010007web-2
F1010011web-2
F1010012web
F1010013web
F1000031web
F1010014web-2

Standard
wandering thoughts

Ny kamera

Jag gjorde det igen. Gick och beställde en ny leksak. För det kändes att det var det enda rätta.
Jag har allt mer börjat lämna bort stora kameran, går inte och bär på den längre. Istället är det telefonen som står för min bildskörd i vardagen och instagram som är mediet jag använder som det är nåt jag känner för att dela. Enkelt, snabbt och bra är nyckelorden.

Med tanke på detta och på en stundande USA-resa i februari så köpte jag en Ricoh GR. En pocketkamera med en lika stor sensor som Nikons DX-linje och med ett perspektiv på 28mm. Helskoj!
Nå. Skjut mig ej, men det kan hända att jag ändå får sälja skönheten. Den tar väldigt bra bilder, definitivt, men känslan, den där känslan av att du håller något fint i händerna, den fattas. Jag får ingen känsla för bilden jag håller på att ta, det finns ett avstånd. Och det hämmar mig ganska radikalt när det gäller fotografering.
Men jag ger inte ännu upp, utan försöker vänja mig vid det. Vi får se hur det går.

Här några bilder tagna med Ricohen. Det var fulla vintern i Kokkola förra veckan som ni ser.

_R000097web_R000116web_R000141web_R000172web_R000179web_R000182web_R000185web_R000191web_R000193web_R000199web_R000206web_R000209web

Standard
wandering thoughts

New Orleans

Det är väldigt länge sedan jag laddat upp något annat här på bloggen än bröllopsbilder och andra porträtt. Väldigt länge sedan. Men så är det när man har gigs radade upp, det blir ingen tid för personliga, egna bilder.
I våras köpte jag en analog kamera, den första sedan 2005 (vilket nu inte är så länge sedan). Det är den som jag nu burit med mig här och där, istället för systemkameran, den och telefonen. En Nikon F3HP tillsammans med ais 50/1.2 är den vinnande kombinationen (ett ais 28/2.8 väntar mig på posten). Den analoga processen har fått mig att bli inspirerad av fotografering igen, långsamhetens lov och allt det där. Att vänta på bilderna ett bra tag och sedan sluka dem med blicken. Det om något är härligt.

Vi slänger upp en hög då från New Orleans från i våras. Både analogt och digitalt. En fin stad, jovars. Skulle jag åka igen? Näeh, den föll på listan av ställen värda att besöka och uppleva, men som jag inte föll handlöst för. Älskade Marigny och Bywater med de färgglada husen, the French Quarter var väldigt turistigt och lite sterilt. Orkade inte festa för fullt och det var väldigt varmt. Glad I went though, yes indeed.

F1000011 F1000013 F1000022 F1000025 F1000036 F1010014 F1010016 F1010029 F1030006 F1030010 F1030016 F1030017 F1030026 F1030028 F1030033 F1070003-001 F1070005-001 F1070010-001 F1070016-001 F1070022-001 F1070025-001 F1070027-001 F1070028-001 _DSC6087web _DSC6155web _DSC6195web _DSC6260web _DSC6279web _DSC6363web _DSC6371web _DSC6400web _DSC6536web _DSC6579web _DSC6674web _DSC6683web _DSC6704web _DSC6721web _DSC6741web _DSC6747web _DSC6762web _DSC6779web _DSC6786web _DSC6789web _DSC6809web _DSC6817web _DSC6825web

Standard
wandering thoughts

Jag

Har suttit en stund och funderat på en årskrönika. En sån som jag gjort de senaste åren. Men. Detta år är så annorlunda. Så mycket mer. Så… djup, vid, bred. Så mycket.
Det var året då jag gick i skola, flyttade till en ny stad, började ett nytt arbete, pausade med skolan. Förutom de stora grejerna så har det pågått fruktansvärt mycket runtom, inuti och överallt. Känner mig alldeles matt nu när jag mentalt går igenom de senaste månaderna.
En årskrönika får vänta en stund ännu. Istället bestämde jag mig för att visa er en del bilder från en fotosession i september. Denna gång var det inte jag som stod bakom kameran, utan vännerna mina, Ville och Emmi. Denna gång var det jag som stod framför kameralinsen.
För mig blev denna fotosession ett utlopp, en förankring, ett sätt att på nåt sätt sammanställa alla mina känslor, hela det där inre kaoset som höll på att äta upp mig just den där tiden. Att ha gjort så många beslut, att känna att man vill allt. Tvivel, farväl, förhoppningar. Vem är jag nu? Vem har jag varit? Vilka roller är inte längre jag? Vart är jag på väg?
När solen gick ner och månen steg upp, klev jag ner i vattnet vid Bredviken. Stod där ute. Kände ingen kyla. Lät tårarna rinna, lät mitt inre renas. Lät mig känna mig hel, levande, närvarande. Förlät mig själv, godkände mina val. Kände hur allt det nattsvarta flöt ur mig. Lugnet tog över.

Att bli fotograferad har en stor kraft i sig. Att vara så i fokus. Speciellt när tanken är att visa just dig, just precis så som du är.
Jag är evigt tacksam för herrskapet Kavilo och den tid de spenderade med mig den där dagen. Evigt tacksam för den där processen jag fick gå igenom. Genom bilderna, föremålen. Och sedan genom att titta på de färdiga bilderna. Jag skrattade, tokades, grät, lät tankarna vandra, kände mig tom, trött, upprymd, lycklig, melankolisk. Tacksam.

Jag vill egentligen bara uppmuntra var och en av er att låta er bli fotograferade, precis sådana som ni är. Gå in i processen, planera lite, fundera. Göra det till ett sätt att förnyas. Att skaka av sig gammalt och klä på sig något nytt. Fotografier kan vara så så mycket mer än bara dokumentära snapshots. Sök upp nån fotograf du litar på, känner att du kan vara dig själv med och head out on an adventure. Det är värt det, mina vänner, det är så värt det.

Jag har en tid funderat om jag ens ska visa dessa bilder, som en helhet. De har helt enkelt en sån styrka, för mig. De är så väldigt personliga. Men samtidigt så vill jag visa, om inte annat så som ett exempel på hur man kan göra. Plus för att jag själv tycker om dem som bilder, hahaa. Så en del av mina egna favoriter från den där dagen i september. När jag vinkade både farväl och tjohejsan.

Alla bilder tagna av Kavilo Photography. De äger.

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-6web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-21web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-19web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-28web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-32web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-33web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-45web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-46web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-63web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-65web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-72web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-69web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-75web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-85web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-92web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-100web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-101web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-108web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-109web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-107web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-111web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-117web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-119web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-123web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-130web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-132web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-136web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-145web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-147web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-148web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-149web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-152web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-155web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-157web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-158web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-161web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-164web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-168web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-173web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-176web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-177web

Hannah Salo - Your Story by Kavilo Photography-189web

Standard
wandering thoughts

Nya vindar

Nytt liv, ny blogg, nytt allting! Papper med sin allt oftare återkommande offlinehet får nu för min del gå i graven. Låtom oss skapa något nytt, något mer eget. Ja? Ja!

Har som en början dragit in alla mina bröllopsinlägg från den gamla bloggen, liksom också reseinläggen och några sporadiskt utvalda andra skriverier. För att ha som en grund. Så att det inte känns så ensamt, så kyligt, så kalt. You know.
Sidan kommer säkerligen att förändras en del innan jag känner att allt sitter, att temat, sidogrejsen, fonten, allt det där, passar ihop och sjunger i nätta stämmor. Headern kommer jag att ändra tusen gånger ännu. Börjar nu med den där remsan, helt enkelt för att den var en färdig remsa på datorn.
Hiljaa hyvää tulee.
(Och kan ni tänka er glädjen när papper igen var nere och alla bilder i denna blogg därmed också försvann? De är ju [houstade] på papper.fi och inte här. Så blir att småningom dra bilderna fysiskt hit också, så att de med säkerhet syns.)

Nåväl. Vi tar det härifrån och framåt.

Eget domain? Jo! Som vanligt så är mitt hela egna namn väldigt upptaget, så drog till med förnamn istället. Såsom många andra också. Det liksom dök inte upp något bättre i skallen. Vi lever med det, eller hur.

Projekt på G? Jovars. Två bröllop ska editeras helt och fullt, ett bröllop ska preview-editeras, några 1-årsbilder ska editeras, vissa andra bilder ska det arbetas med… Man kan inte säga att jag hinner sitta och slappa så mycket. Det ramlar alltså in bilder här denna vecka ännu. Yes.

(som en ps. lägger jag här in en länk till den gamla bloggen: www.paulina.papper.fi, för att göra det prydligt, you know)

_DSC4405web_DSC4403web_DSC4395web

Standard
travel, wandering thoughts

Studera eller ej

När saker och ting ställs mot sin spets, då faller allt lätt ihop. De där drömslotten man byggt upp i den trygga bubblan där allt är bara just det: drömmar. När en dröm plötsligt aktualiseras, då träder verkligheten in i tryggheten. Möblerar om.
Det finns så oerhört många sätt att se på saken, många bra argument för och många bra argument emot. Vilka ska man tro på då? Vad är det rätta?

Jag vill definitivt ha kunskapen jag kunde få av studierna, men i slutändan: vill jag ha arbetet efter det? Det är det som jag nu går och grubblar över. “Äh, tänk inte så långt, det ordnar sig nog!”, får jag höra, men då mitt motiv att fara och studera handlar om just det, om att kunna göra ett annat arbete än mitt nuvarande. Och speciellt: om att kunna få vanliga arbetstider, kunna leva i takt med resten av samhället. Vara ledig på veckosluten, på julen, på påsken. Det är det som jag vill. Ett yrke som fotograf går inte ihop med det.

Egentligen så är mitt nuvarande arbete fantastiskt perfekt för mig, jag kommer dit, jag gör mitt arbete, jag går hem. Jag känner ingen press, jag bär inte med mig nån last dit eller nån last därifrån. Men att vara företagare, det får mig att rysa. Det får mig nästan att kallsvettas. För jag vill inte sälja någonting, vara beroende av andra människors “välvilja”. Jag vill inte vara beroende av någonting. Vill bara arbeta, lämnas ifred. Vill inte vara i blickfånget, helst inte sätta mig själv i blöt. Är för ängslig, för känslig, för rädd av mig.
Tänk om jag kom på nåt annat att studera, fick ett dagsarbete, hade veckosluten lediga och kunde fota bröllop vid sidan, helt i den takt jag själv vill. Vet ni, det vore drömmen.

Fyra år är en lång tid och jag vill göra ett beslut som känns rätt på alla plan. Jag vill inte tänka “äsch, men jag provar, jag kan ju sluta sen om det inte tar sig”, för då tar jag upp en studieplats nån annan villig kunde ha fått.

Mest av allt önskas jag att resultaten ändras såtillvida att när lappen kommer hem i början på juli så får jag läsa ett: “tyvärr…”. Tänk vad enkelt det skulle vara. Och tänk om man visste vad man ville med sitt liv. Tänk om man var målmedveten och klar i knoppen.

Hälsningar från den väldigt övertrasserade tankeverkstaden i Virkby.
Vi tar lite bilder från Kalifornien på det.

DSC_1009{web}DSC_9853{web}DSC_9843{web}DSC_1640{web}DSC_7997 pse{web}DSC_7969{web}DSC_8105{web}

Standard